Göran (PG) Fahlström, universitetslektor vid Linnéuniversitetet, är den ende i Sverige som doktorerat på coaching inom idrott.
– Jag brukar säga att jag är en blandras. Det ena benet har jag i idrotten, bland annat som tränare på alla nivåer inom badminton sedan 40 år tillbaka. Det andra benet har jag i akademin där jag har varit verksam sedan 70-talet, säger han.
Sedan 2003 har PG:s akademiska bas funnits på Linnéuniversitet i Växjö. Dessförinnan var han verksam vid Umeå universitet.
– I starten av min forskning var jag inriktad på coaching eftersom det då var inne med mentala aspekter och sådant, men de senaste tio åren har det handlat mer om talang och talangutveckling, goda idrottsmiljöer och så vidare. Många av uppdragen har kommit från Riksidrottsförbundet (RF), som jag skrivit flera rapporter för, säger PG, som menar att det har varit ett bra sätt att få ut sin forskning.
En av dessa rapporter är Idrottens tränarutbildningar – kartläggning och analys: Huvudrapport, som han genomfört tillsammans med kollegan Mats Glemne. Deras uppdrag var att se över olika aspekter av de utbildningar som RF och SISU står för. De träffade representanter från cirka 25 specialidrottsförbund och ett tiotal distrikt.
– Det var fantastiskt spännande och visade bland annat hur väsensskilda villkoren är för olika idrotter. Det går inte att prata om den svenska idrotten i singular. Idrotten är otroligt heterogen och skillnaderna kan vara avsevärda. En del idrotter har egna utbildningsresurser, medan andra är helt beroende av RF och SISU eftersom de inte har resurser att ta fram material själva. Därför är det viktigt att det finns bra gränsöverskridande utbildningsmaterial, vilket de stora idrotterna också kan ha nytta av.
I rapporten drar de också slutsatsen att utbildningsprogrammet måste vara väldigt flexibelt i tillgänglighet. En lösning är så kallad blended learning, där webbaserad utbildning blandas med fysiska träffar.
– På så sätt kan man nå många fler. Alla kan inte lägga en långhelg på en kurs. Och då kan man också nå föräldrar som kanske inte har egen idrottsbakgrund men som kan bli tränare. Det måste vara lätt att komma in i idrotten.
I det nya tränarmaterialet Idrottens ledarskap har PG tillsammans med tre kollegor skrivit två kapitel. Det ena handlar om ledarskap och det andra om lärande. Ambitionen är att förmedla ett innehåll som är ”vid fronten”, en modern kunskap som håller.
– Ledarskap är ett klassiskt och centralt idrottsämne. Det går inte att prata om idrott utan att prata om ledare och coacher. Det handlar om ledarskapets grundprinciper. Tanken är att man ska kunna använda de modeller som finns och att innehållet ska vara tillämpbart. Vi ger inspel men vill också väcka läsarnas frågor. Det är en sak att kunna ledarteorier – en annan att vara en bra ledare själv. Vi vill få dem att läsa, fundera och själva hitta ett sätt att vara. Det går inte att säga så här blir du en bra ledare, det måste man fundera ut själv.
PG:s egen ”coachingresa” har varvats av både teori och praktik.
– Som ledare gör man en resa. Om jag tittar på det arbete jag själv gjorde för många år sedan hade jag inte gett mig godkänt nu. Det viktigaste är att vara självreflekterande och lära av sina erfarenheter. En erfarenhet för mig har varit att våga släppa på prestigen. Jag brukar säga att man lär sig så länge man har elever, man blir aldrig färdig utan upptäcker nytt hela tiden. För min del har det varit jättevärdefullt att vara verksam i både idrotten och akademin.
Om du jämför tränarnas kompetens under de år du varit verksam, är tränarna generellt sätt bättre idag?
– Idag lägger man ofta för mycket vikt vid det fysiska utförandet i yngre åldrar. Det blir väldigt fort matchanalyser. När barnen är 10 – 11 år måste man ta hänsyn till att de har helt olika förutsättningar. Man måste förstå att det är människor man tränar och då behöver man både idrottslig och pedagogisk kunskap. Det tycker jag vi pratar för lite om vid utbildningar. Här måste specialidrottsförbunden visa att ledarskapsutbildning är lika viktig som tränarutbildning.
Hur skulle du beskriva en bra tränare?
– Det är en person med idrottslig och pedagogisk kompetens. Självklart måste jag som ledare kunna min idrott, men jag måste också ha kunskap i hur jag ska organisera träning. Hur jag ska tänka kring storlek, ålder, könssammansättning och så vidare. Jag ska försöka skapa ett klimat där idrottarna lär sig. Och kunna testa att misslyckas, vilket inte betyder att misslyckas, utan att vara lyhörd och flexibel. Det gäller att ha ett reflekterande förhållningsätt och kunna ompröva det man gör. Kompetensen hos tränarna är helt avgörande för svensk idrott och därför är det viktigt att de känner sig fortbildade, avslutar PG Fahlström.
Läs mer och beställ Idrottens ledarskap